Starlink för proteströrelsen i Iran är inte bara ”ännu ett internet”, utan en alternativ kommunikationskanal som inte går via statliga leverantörer och deras filter. Mitt i de pågående oroligheterna återvänder ledningen till en välkänd taktik: De kopplar bort landet från det globala nätet för att försvåra koordineringen och minska flödet av videor och vittnesmål utåt – som beskrivits ingående av Associated Press. Som mietrecht-ratgeber.de förklarar, försöker många människor trots en nationell blackout fortfarande komma online via satellitterminaler, medan människorättsorganisationer rapporterar att Starlink hjälper till att överföra material från gatorna – något även The Guardian skrev om. Detta gör systemet till ett mål, eftersom varje fungerande terminal minskar effekten av isolering. Mot denna bakgrund finns det indikationer på att myndigheterna inte bara ”stänger av” mobilinternet utan även ökar pressen på satellitkommunikation – detta ämne dyker upp kontinuerligt i rapporteringen om nya protester och avstängningar. Den 12 januari 2026 rapporterade Reuters om debatter kring återställandet av internetåtkomst, där Starlink återigen nämns som en av de få potentiella ”omvägskanalerna”.
Tekniska metoder: från GPS-störningar till militär elektronisk krigföring
En central svaghet hos Starlink under sådana förhållanden är beroendet av terminalernas navigation samt ett stabilt radiomiljö – båda kan förorenas med störsignaler. Experter, som västerländska medier hänvisar till, beskriver inte bara klassisk GPS-jamming utan ett bredare spektrum av ingrepp, som märks genom paketförluster; detta nämndes också av Associated Press. Enligt uppskattningar har betydande paketförluster observerats på vissa områden, vilket tyder på aktiva undertryckningsåtgärder; liknande siffror och mekanik för sådana avbrott beskrivs även av fackrapporter som IranWire. Mot bakgrund av protesterna kombinerar den iranska sidan troligen flera tekniker och anpassar dem till protesttäthet och stadsgeografi. I det offentliga rummet cirkulerar dessutom antagandet att militär elektronisk krigföring (EW) används – denna logik återspeglas även i ert citat: ”Interessant hur. Forbes rapporterar att den iranska regeringen har rullat ut militär elektronisk krigföring för att blockera åtkomst till Starlink mot bakgrund av massiva protester…”. I Forbes beskrivs situationen som ett kvalitativt nytt steg, där även en ”Plan B” i form av satellitinternet attackeras tekniskt.
Innan man reducerar allt till ett enkelt ”de jammar Starlink”, är det viktigt att dela upp metoderna i beståndsdelar: de har olika signaturer och fungerar annorlunda i städer jämfört med regioner. I praktiken blandar myndigheterna vanligtvis flera verktyg istället för att lita på en enda ”avstängningsknapp”. Här nedan finns praktiska markörer för att särskilja scenarier för undertryckning av satellitkommunikation; de har delvis beskrivits i rapporter om Starlink-störningar under blackouts, bland annat av AP och IranWire. Exakt dessa markörer nämns av experter när de talar om paketförluster och problem med att rikta antennen. Denna lista hjälper att förstå varför Starlink är ”nästan död” i vissa stadsdelar, medan det fortfarande fungerar några kilometer bort.
- GPS-jamming: Terminalen ”letar” längre efter satelliter eller förlorar orientering och kanalstabilitet.
- Undertryckning av uplink/downlink: Latens ökar, hastighet minskar, massiv paketförlust uppstår.
- Punktstörningar i protestzoner: Förbindelsen förvärras nära samlingsplatser, men kan bli bättre några kilometer bort.
- ”Rauschvorhang” under nattliga razzior: Kort men kraftiga avbrott, synkroniserade med säkerhetsstyrkornas aktioner.
- Kombinerad metod: Samtidiga problem med navigation och datatransmission.
Den juridiska fronten: förbud, kriminalisering och tryck genom ITU
Utöver tekniken driver Iran också en rättslig kamp mot Starlink för att göra användningen av terminalerna så riskabel som möjligt för medborgare. Från offentliga rapporter är det känt att användning och import av ”oauktoriserade” kommunikationsmedel har kriminaliserats i Iran – Starlink passar som ett verktyg för att kringgå statlig kontroll i denna logik, som Iran International skrev. En annan del är vädjanden till Internationella Telekommunikationsunionen (ITU) om ”icke-godkänd” aktivitet för terminaler på iranskt territorium, för att stärka positionen att frekvenser och tjänster regleras suveränt. På ITU:s webbplats finns en särskild fallöversikt – Provision of Starlink satellite services in the territory… – där Irans, USA:s och Norges positioner samt tvisten om bevis beskrivs. För protesterna innebär detta tryck på två nivåer: tekniskt bryts kommunikationskvaliteten, och juridiskt stiger kostnaden för att äga en terminal till personlig risk. Dessutom kritiserade människorättsorganisationer ITU:s hantering av frågan, som i en publikation från Miaan Group, och varnade för en potentiell legitimering av nedstängningar.
Vem kan hjälpa Iran – och varför Kina nämns
Frågan om ”vem hjälper” har sällan ett enkelt svar: Stöd kan även ges som rådgivning, utbildning, simulering eller leverans av dubbelanvändarkomponenter, inte bara som ett färdigt system. I den offentliga debatten nämns oftast Kina – inte som en bekräftad leverantör för Iran, utan som ett land där scenarier för omfattande Starlink-undertryckning aktivt forskas och modeller för en ”elektromagnetisk ridå” publiceras. Kinesiska forskare (enligt öppna publikationer som återges av media) simulerade varianter för att jamma megakonstellationer med hjälp av drönarnätverk och aerostater; sådana modeller rapporterades till exempel av Taipei Times samt branschresurser som Unmanned Airspace och Militarnyi. Detta speglar också ditt citat: ”Vermutligen handlar det om den teknik som kineserna annonserade” – även om öppna källor vanligtvis inte ger direkta bevis för en överföring till Iran. Samtidigt gör själva existensen av sådana tillvägagångssätt Anti-Starlink-verktyg mer tillgängliga globalt och ökar chanserna att Iran kan köpa eller återskapa lösningarna. Samtidigt diskuterar media och aktivister konkreta tecken på signalundertryckning i Iran redan nu; höga paketförluster nämndes bland annat av AP och IranWire, vilket hetsar debatten om en ny taktik från Teherans sida.
Konsekvenser för protesterna: hastighet, säkerhet och synlighet
Om myndigheterna lyckas nedgradera Starlink permanent, förlorar proteströrelsen omedelbart tre fördelar: snabb koordinering, snabb publicering av bevis och känslan av ”världen ser oss”. Samtidigt kan även ett delvis fungerande Starlink förändra balansen, eftersom några aktiva åtkomstpunkter kan ladda upp videor, listor på gripna och vittnesmål, som sedan sprids via diasporan och internationella medier; detta beskrevs i samband med blackouts av bland annat The Guardian och AP. Därför är rapporter om paketförluster och ”mer än bara GPS-jamming” viktiga: De visar att staten inte bara ”stänger av internet”, utan försöker blockera en alternativ väg ut. Praktiskt sett kommer detta att driva protesterande till större decentralisering: korta anslutningssessioner, mobila hotspots, striktare avskärmning av de platser där terminalerna står. Här nedan en kort översikt över hur olika metoder påverkar protestdynamiken och vilka konsekvenser det kan få för myndigheterna själva, utifrån de tekniska och juridiska verktygen som beskrivs i medierna.
Hur situationen kan utvecklas inom kort
Det troligaste scenariot är en ”gungfrörelse”: Myndigheterna förstärker undertryckningen under protesttoppar, men släpper på den senare på grund av ekonomiska förluster och behovet av att hålla kritisk infrastruktur funktionell – de ekonomiska och sociala effekterna av långa blackouts diskuteras just nu aktivt i internationella sammanfattningar. Om jammingen av Starlink blir systematisk, kan efterfrågan på terminaler och svarta marknader paradoxalt nog öka, eftersom all åtkomst till omvärlden blir en bristvara. Om effekten av elektroniska störningar förblir ojämn, kommer protestnätverket att anpassa sig: ”Anslutningsfönster”, rotation av punkter och teknologiska kringgående vanor på gemenskapsnivå – något som redan beskrivs i material om hur människor försöker överföra information under aktuella avstängningar, till exempel i AP och The Guardian. För internationella aktörer är detta också ett tecken: Satellitinternet betraktas inte längre som en garanterad ”plan B” i länder med strikt censur, och ett nytt kapplöpning mellan megakonstellationer och deras undertryckningssystem inleds – även drivet av kinesiska modeller för ”massiv jamming”, som beskrivits i Taipei Times och Unmanned Airspace. Även för Iran står mycket på spel: Ju effektivare de isolerar informationsutrymmet, desto mer riskerar de att få växande samhälleligt missnöje genom förlamade tjänster och en svag ekonomi vid långvariga avstängningar. Därför är kampen om Starlink i denna kris inte en teknisk detalj, utan en av de viktigaste fronter i konflikten.