Spoilervarning: Texten berör händelser i säsong 2 och pekar ut flera nyckelscener. Serien ”Landman” har ett rykte som är svårt att sammanfatta utan att låta motsägelsefull. Den kan kännas ojämn, överdriven och ibland rentav absurd, men samtidigt är den märkligt svår att släppa. I centrum står Tommy Norris, en fixer i oljeland som får hantera allt från arbetsplatskaos till familjedrama. Och ja, det är exakt den sortens serie som kan få dig att muttra ”det här borde inte funka” och ändå trycka på nästa avsnitt, rapporterar Nifamc Stockholm.
Vad är ”Landman” och varför pratar alla om den?
”Landman” är ett amerikanskt drama i oljefälten, byggt kring en vardag där risk, pengar och stolthet sitter ihop som kuggar i samma maskin. Serien följer Tommy Norris, en man som ständigt måste lösa problem andra skapat, ofta med små marginaler och höga insatser. Tonen kan skifta snabbt mellan hårt drama, grov humor och oväntat sentimental familjepuls. Det gör upplevelsen spännande, men också frustrerande, eftersom man sällan vet vilken serie man får i nästa scen. I en streamingvärld full av välpolerade mallar känns ”Landman” som en serie som vägrar gå i takt.
Samtidigt har serien en tydlig dragning åt att romantisera ”grit” och arbete som anses nödvändigt, smutsigt och därför ädelt. Oljan är inte bara bakgrund, utan en motor som driver konflikter, relationer och moralfrågor. Karaktärerna hamnar ofta i långa resonemang om hur världen fungerar, ibland som föreläsningar och ibland som slag i en kulturdebatt. Den som söker subtilitet kan bli trött, men den som vill ha tydliga, högljudda val får det i överflöd. Och när serien väl landar rätt kan den vara märkligt fängslande, trots alla sina skarpa kanter.
Säsong 1: fixaren Tommy och en tydligare konfliktlinje
I första säsongen etableras Tommy som en fixer i en bransch där ett misstag kan kosta liv och ett beslut kan kosta karriären. Han rör sig mellan dammiga arbetsplatser och möten där makt mäts i siffror, lojalitet och hot. Serien får tidigt en mer stabil riktning, där större intressen drar åt samma håll och pressen byggs upp runt hans roll. Familjen blir samtidigt ett känslomässigt ankare, eftersom hans barn och hans relation till Angela ständigt påverkar hur han agerar. Det gör att säsongen ofta känns mer sammanhållen, även när den slänger in överdrivna scener för att höja temperaturen.
Tommy är dessutom en huvudperson som inte går att reducera till hjälte eller skurk. Han kan vara den smartaste i rummet, men också den som gör sig ovän med folk för att överleva dagen. Dottern Ainsley och sonen Cooper placeras i olika delar av seriens tonläge, där Cooper dras närmare oljefältens verklighet medan Ainsley ofta driver mer satiriska och provocerande spår. Angela blir en ständig tändsticka i hans privatliv, ibland som konflikt och ibland som magnet. Redan här märks seriens vilja att vara ”för mycket”, och det är både problemet och lockelsen.
Säsong 2: befordran, sidospår och en serie som byter skepnad
I säsong 2 kliver Tommy in i en mer upphöjd position, vilket på pappret betyder mer kontroll men i praktiken fler bränder att släcka. Serien blir samtidigt mer oförutsägbar, eftersom den ofta hoppar mellan genrer från avsnitt till avsnitt. Ena veckan känns det som en finans- och försäkringsthriller, nästa vecka som familjedrama, och plötsligt som romcom eller campus-satir. Flera händelser kastas in med stor dramatik, men vissa trådar släpps lika snabbt som de kom. Det skapar en tittarupplevelse som kan kännas kaotisk, men också märkligt beroendeframkallande.
En viktig förändring är att Tommys pappa T.L. blir en tydligare del av dynamiken, vilket tillför både tyngd och kontrast. Där Tommy ofta är stressad och hård blir T.L. mer lågmäld, men samtidigt rå i sin humor och sina repliker. Serien använder deras relation för att belysa arv, skam och försök att bryta destruktiva mönster. Men den gör det utan att ge upp sin tendens till plötsliga tonbyten och scener som nästan känns skrivna för att bli citerade. Det är som att berättelsen ibland kör med tre rattar samtidigt och ändå vägrar bromsa.
Karaktärer och skådespelare: vem är vem i ”Landman”?
Billy Bob Thornton bär serien som Tommy Norris, en man vars jobb verkar vara att ta emot smällar och sedan fortsätta gå. Ali Larter spelar Angela, en karaktär som ofta triggar seriens mest högljudda och melodramatiska ögonblick. Sam Elliott syns som T.L., Tommys pappa, och hans närvaro ger serien en annan nerv i familjescenerna. Michelle Randolph spelar Ainsley, medan Jacob Lofland spelar Cooper, som steg för steg binds närmare oljevärldens hårda verklighet. Kayla Wallace dyker upp som företagets jurist Rebecca, som ofta hamnar mellan affärslogik och moral.
För att göra det enkelt att överblicka de mest centrala rollerna kommer här en tabell som snabbt sorterar namnen. Tabellen är inte tänkt att täcka allt, men den fångar kärnan av de figurer som driver handlingen framåt. Det är också de som oftast nämns när tittare diskuterar seriens styrkor och irritationsmoment. Och ja, det märks att serien gärna ger vissa karaktärer extra mycket ”plats” för att skapa reaktioner. Om du älskar stora personligheter får du dem här, oavsett om du vill eller inte.
| Rollfigur | Skådespelare |
|---|---|
| Tommy Norris | Billy Bob Thornton |
| Angela Norris | Ali Larter |
| T.L. | Sam Elliott |
| Ainsley Norris | Michelle Randolph |
| Cooper Norris | Jacob Lofland |
| Rebecca Falcone | Kayla Wallace |
| Paigyn | Bobbi Salvör Menuez |
Ainsley och Paigyn: satir, provokation och en oväntad mjuk scen
En av säsong 2:s mest omdiskuterade trådar kretsar kring Ainsley och hennes möte med en ny miljö som serien ibland skildrar som ren satir. Där introduceras Paigyn, en icke-binär rumskamrat med tydliga krav på safe space, livsstilsregler och gränser. I flera scener drivs konflikt genom överdrift, och det kan kännas som att serien vill reta snarare än förstå. Samtidigt landar finalen i ett mindre, men talande, ögonblick där tonen plötsligt blir mer mänsklig. När Paigyn hjälper Ainsley praktiskt och Ainsley i sin tur tar ställning mot mobbning, skymtar något som liknar värme.
Den här scenen fungerar som kontrast till seriens tidigare karikatyrdrag, eftersom den visar samarbete snarare än positionering. Den antyder också en idé om att gemensamt arbete, gemensamma rutiner och ett tydligt mål kan göra att människor faktiskt möts. Det är ingen total omsvängning av seriens syn på kön, kultur eller stereotyper, men det är ett litet skifte som flera tittare fastnat för. Vissa tolkar det som att serien försöker hitta en röd tråd mitt i allt kaos, medan andra ser det som ett tillfälligt undantag. Oavsett vilket sticker det ut just för att det är så oväntat nyktert i en annars manisk säsong.
Reaktioner och recensioner: ”inte bra”, men ändå svårt att sluta titta
”Landman” har blivit en serie som ofta beskrivs med två motsatta meningar i samma andetag. Den kan vara rörig, grov, ibland problematisk i hur den skildrar kvinnor och makt, och samtidigt genuint underhållande. Många tittare lyfter Billy Bob Thorntons insats som anledningen till att de stannar kvar, eftersom han gör även orimliga vändningar trovärdiga i stunden. Andra pekar på humorn, som kan vara så överdriven att den blir en egen sorts attraktion. Kritiken handlar ofta om stereotyper och kulturkrigsblinkningar, men även kritiker kan erkänna att serien har en egen energi.
En formulering som återkommer i diskussionerna är att serien känns oförutsägbar på ett sätt som faktiskt är befriande. Den signalerar sällan när den tänker byta riktning, vilket gör att man inte sitter och väntar på den logiska vändningen. I stället reagerar man, och ofta starkt, på nästa scen. Det kan kännas som en serie som kastar idéer mot väggen och ser vad som fastnar, men märkligt nog fastnar en hel del. Hatkärlek är fortfarande en sorts kärlek, åtminstone när man fortsätter trycka play.
”Om det är dum tur, låt honom ha dum tur lite längre.”
Citatet används i serien som en sorts skruvad hyllning till ren instinkt, och det sammanfattar också hur ”Landman” ibland känns som tittarupplevelse. Man kan inte alltid motivera varför man gillar det, men man märker att man vill se vad som händer härnäst. Den som vill ha snygg dramaturgi kan bli galen, men den som vill ha överraskningar får dem. Och i en tid där många serier känns som plikt kan det här vara en mer impulsiv form av underhållning.
Var kan man se ”Landman” i Sverige?
För tittare i Sverige handlar det framför allt om streaming, och serien finns att se via SkyShowtime. Det är där den normalt ligger i den svenska katalogen och där man kan följa säsongerna från början. Om du vill titta smart kan du börja med säsong 1 för att förstå relationerna och varför säsong 2:s vändningar blir så extrema. För den som redan känner till karaktärerna går det såklart att hoppa in, men mycket av seriens effekt sitter i att man först lär känna Tommys vardag. Och ja, det är en serie där bakgrundsdetaljer ibland är viktigare än själva intrigen, just för att tonen är så central.
Innan du startar kan det vara värt att tänka igenom hur du vill se den, eftersom upplevelsen ändras beroende på tempo. Om du bingear kan serien kännas ännu mer manisk, eftersom tonbytena kommer tätare. Om du ser ett avsnitt i veckan hinner du i stället smälta absurditeten och kanske uppskatta humorn mer. Många tittare väljer också att se med undertexter för att inte missa de snabba replikerna, som ofta är en stor del av seriens identitet. Det är inte alltid vackert, men det är sällan tyst.
Här är en kort checklista i punktform som kan hjälpa dig att komma i gång utan att fastna i letande. Listan är enkel, men den gör det lätt att förstå vad du faktiskt behöver göra som tittare. Den passar särskilt bra om du vill skriva en notis eller tipsruta i anslutning till artikeln. Och den håller fokus på det praktiska, vilket ofta är det folk söker.
- Sök på titeln ”Landman” i SkyShowtime och kontrollera att du väljer rätt säsong.
- Börja med säsong 1 om du vill ha sammanhang kring familjen och konflikterna.
- Testa ett par avsnitt innan du bestämmer dig, eftersom tonen varierar kraftigt.
- Se gärna med undertexter om du vill fånga dialogens tempo och ordval.
Säsong 2-finalen och vad som väntar härnäst
Finalen i säsong 2 levererar det som serien blivit känd för: en blandning av familjekrockar, företagsmakt och en vändning som plötsligt omformar Tommys position. Berättelsen antyder en ny riktning där han inte längre kan luta sig mot samma struktur som tidigare. Samtidigt fortsätter serien att blanda grov humor med dramatik, vilket gör att även stora händelser kan få en märkligt lätt ton. Det är just den kontrasten som gör att vissa upplever finalen som genial i sin galenskap, och andra som ett bevis på att serien inte kan bestämma sig. Men oavsett läger är det svårt att påstå att finalen lämnar en oberörd.
Det som också blir tydligt är att ”Landman” ofta handlar mindre om oljan i sig och mer om identitet, stolthet och lojalitet i en miljö där allt är förhandlingsbart. Tommy får betala pris för sina val, samtidigt som han fortsätter vara den som försöker hålla ihop både jobbet och familjen. Relationerna runt honom rör sig, ibland på ett sätt som känns logiskt och ibland på ren impuls. Och den impulsiviteten är i praktiken seriens motor, eftersom den ständigt skapar nya friktioner. Om du letar efter en trygg serie är det här fel val, men om du vill bli överraskad är det ofta rätt.
Som tittare kan man också räkna med att diskussionen om seriens könspolitik och stereotypa drag fortsätter. Serien har redan visat att den gärna provocerar, men den har också visat att den ibland kan smyga in scener som är mer nyanserade än man väntar sig. Det gör att nästa del kan gå åt flera håll, och ingen skulle bli chockad om tonen skiftar igen. För många är det exakt därför de stannar kvar: man vet aldrig vad man får, men man vet att det blir något. Och i slutänden är det kanske den enklaste förklaringen till varför ”Landman” fortsätter locka publik i Sverige.